Så jag känner ett stort behov av att förmedla mitt budskap på ett mer positivt sätt. För det finns det all anledning.
Författarens beskrivning och bekännelser är viktiga. Varför blev det som det blev? Och hur blev det som det blev? Få kan återge det som hände, och inte minst varför, såsom Ulf Dinkelspiel gör i sin bok och med sin bakgrund med 10-tals år i regeringskansliet. Sett ur ett historiskt perspektiv? I kombinationen med ett genuint engagemang för europeiskt samarbete och som lojal kanslihustjänsteman?
Ursäkta dröjsmålet, ja den omvända ordningen. Boken är lärande och värd att köpa för att läsa och att ha i den egna bokhyllan.
Boken är en mycket värdefull källa för oss alla som vill förstå den mödosamma väg som fört Sverige som land in som en fullvärdig medlem i Europeiska Unionen. Förhoppningsvis kanske också boken kan ge EU-motståndarna, beklädda som kritiker eller som just motståndare, värdefulla insikter om hur internationella förhandlingar går till går? Det behövs inte minst emot bakgrunden av att dessa "kritiker" sagt att internationella överenskommelser är bättre är vad som åstadskoms i dessa alla förhandlingar? Sverige kan ju inte diktera villkoren eller ska EU ansluta sig till Sverige? Vi som bejakar Eu-medlemskapet, är vi för naiva?
Författaren, en tjänsteman i regeringskansliet, och som sedan den minister gav oss möjligheten att bli en medlem i EU, är "den ende som har medverkat i alla de tre förhandlingar som ytterst ledde fram till Sveriges medlemskap i EU" för att citera bokomslaget. Vem kan prestera motsvarigheten? Eller åtminstone delar "av historien"?
En välskriven bok. En initierad författares egen bild av hur det gick till. Vi läsare är att gratulera. Måtte Ulf Dinkelspiel få resa än mer än hittillls och berätta, samtala om förväntningar, drömmar, illisioner ? Brustna illusioner? Uteblivit stöd? Om hur det går till? En gigantisk folkbildningsuppgift. Finns det studieförbund som vill agera värdar för sådana samtal? Ja andra aktörer i upplysningens tjänst?
Formalia, svenska utgångspunkter i alla förhandlingsturer och hur de fullföljdes/reviderades, relationer till våra närmaste grannar, och inte minst konvulsionerna, "diskussionerna" inom dåvarande regeringspartiet (S) beskrivs ganska öppet såvitt författaren sägs ha inblick. Förståelse för arbetet med att nå internationella överenskommelser? Hänsyn till andra parters vitala intressen, i praktiken bl.a. de "parallellförhandlande" länderna Finland och Österrike om just medlemskraven.
Och inte minst den dåvarande statsministerns, Olof Palme´s, personliga engagemang i det europeiska samarbetet, ger oss läsare inblick att det inte är så lätt att vara landets främste företrädare. Att hantera ett land kanske är lättare än en intern partiopinion, trots att man är starkt personligt (på politiska grunder) engagerad? Och hur blir det när historiska ställningstaganden nyttjas utan "tidsperspektiv" och framåtblickar, såväl internt inom ett parti som i den nationellan politiska debatten?
Globaliseringen av ekonomi och därmed politik är ett faktum. Eller kanske någon är emot den beskrivningen? Och hur ska ett land som Sverige hantera detta? Söka samarbete med likasinnade eller tro på sin egen kraft?
Sverige är medlem i EU. Så ska vi förbli. Men hur vill vi i Sverige att EU ska utvecklas? Ulf Dinkelspiels bok är ett välkommet bidrag i det samtalet.
Sverige är en del av världen och EU. Eller är det tvärtom? Jag håller på att Sverige är en del av världen. Vad tycker du? För egen del var och är bokens berättelse en klar fingervisning. Bestäm dig för vad du vill, analysera "motparten" och var konstruktiv. Det tjänar du som förhandlare på, för det är det som förväntas av dig som företrädare för landet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar